Om mig

Mitt foto
Helsingborg, Skåne, Sweden
Jag har varit missbrukare i 17 år. Både alkoholist och narkoman. Den 26:e juli 2010 slog jag i mig mitt sista tjack. Den 31:e juli 2010 drack jag min sista starköl. Eller sista än så länge. Jag har ingen aning om vad jag kommer att göra i framtiden. Jag kan bara ta en dag i taget och hoppas att det var sista gången jag tog droger i sinnesförändrande syfte. Det här är min story. Kom ihåg att detta endast är MINA teorier och erfarenheter!

söndag 4 januari 2015

En Väns Perspektiv

Eftersom jag skriver så mycket om mig själv ur mitt eget perspektiv, så tänkte jag idag låta den vän som känner mig allra bäst att få göra ett gäst-inlägg. Min absolut äldsta (som jag fortfarande har en vänskaps relation med) och närmsta vän, som har varit med både under min tid som missbrukare och som drogfri, Therese ska här få dela med sig av HENNES PERSPEKTIV på hur jag var och hur jag är idag;



Jag lärde känna Poffe när jag var i tonåren och inte mådde så speciellt bra själv. Mitt första intryck av Poffe som även kom att bestå var att han trotts perioder i sitt liv han inte mått bra är en levnadsglad person, han har nära till skratt och är en lojal vän. Vi fann varandra mycket i känslan av att inte riktigt passa in i Örkelljunga där vi båda växte upp. Vi var två outsiders som inte ens strävade efter att passa in utan vi gjorde det vi ville och tyckte om som mycket handlade om hårdrocken och festandet.

Vi började efter några år att spela i samma band, eller han spelade och jag sjöng. Vi gjorde aldrig några spelningar förutom för vänner i vår replokal och så småningom tröttande alla inblandade och vi splittrades. Under denna tid började Poffe dricka väldigt mycket och han började göra saker som han aldrig skulle gjort innan. Som att skita i att komma eller meddela sig när man bestämt att man skulle träffas och vid ett tillfälle kallade han mig för ett ord som jag inte accepterar att bli kallad för och detta gjorde att jag bröt kontakten med honom.

Det gick några år utan att jag och Poffe hade någon kontakt. Jag fick hela tiden höra rykten om att han börjat med droger och för varje gång jag hörde något om honom förstod jag att han gått djupare och djupare ner sig i träsket.
När jag fick höra att han injicerade amfetamin och var hemlös en kall vinter så var det dags för mig att svälja stoltheten och ta kontakten med min gamla vän. Jag ringde upp honom och bad honom att komma hem till mina föräldrar där jag och morsan satt länge och snackade med honom och fick höra hur jävligt han haft det på sista tiden. Vi ville ju såklart få honom att ta tag i sitt liv och sluta med drogerna men jag vet inte riktigt hur mottaglig han var just då men vi hade ett bra samtal där vid köksbordet den gången.

Lite senare tog Poffe verkligen tag i sitt drogmissbruk och slutade med amfetaminet. Han flyttade in till Helsingborg och vi umgicks bara sporadiskt. Sen när jag också flyttade in till Helsingborg började vi hänga mer igen. Poffe drack då väldigt mycket och jag minns speciellt en varm sommarkväll när vi var ute och gick med min Busan. Poffe berättar då när vi gått ungefär en timme att han druckit ett flak öl. Jag blev chockad eftersom för mig verkade han helt nykter. Jag började så klart prata om att detta inte var bra att han var så tolerant mot alkohol men de orden var inget som direkt påverkade honom just då.

Någon månad senare är vi ute på Helsingborgs-festivalen ihop och jag såg då hur mycket han kunde dricka på kort tid utan att egentligen bli riktigt full.
Poffe har efteråt berättat att han drack två lite sprit under den kvällen. Jag skulle upp och träna 05.00 på morgonen så jag drack inget och gick hem och la mig ganska tidigt. När jag vaknade på morgonen hade jag ett missat samtal från Poffe och en inspelning på telefonsvararen där han förklarade att han älskade mig och alltid kommer att vaka över mig men att han nu skulle ta sitt liv. Jag ringer honom i panik och telefonsvararen går in där han hade pratat in ”Detta är Poffe, jag kan inte svara för jag är död”. Ännu mer panik har jag när jag sätter mig i bilen och kör mot Poffes lägenhet och springer upp för trapporna och ringer på dörren. Hans rumskompis öppnar dörren och jag skriker ”Var är Poffe!”. Då kommer Poffe ut helt nyvaken och undrar vad det är. Då brister det för mig och jag börjar gråta och skrika att det är fan inte okej att prata in självmordsmeddelanden. När jag kör därifrån mot träningen så är jag fortfarande så skakig så jag kör mot trafiken och möter en buss på samma vägbana som jag kör.
Någon dag senare ringer jag upp Poffe när han är nykter och säger att detta är allvarligt och att han är alkoholist och att han måste ta tag i sitt liv annars kommer han dö inom en snar framtid. Detta säger han själv blev början till slutet på hans missbruksliv.

Poffe slutade dricka helt på egen hand och det gick bra men man märkte att han inte mådde bra och att han hade kvar en missbrukares tankebanor och självömkan. Han berättade att han egentligen inte såg någon mening att inte dricka för livet var så tråkigt ändå och att han funderade på att söka hjälp. Han fick hjälp via Livtaget och började gå på NA möten och fick så småningom även kontakt med KRIS. Man såg hur Poffe började må bättre och bättre och mer och mer komma ur gamla tankebanor.

Idag är Poffe en ännu bättre vän till mig än han någonsin varit. Jag är sjukt imponerad av hans resa och personliga utveckling och hans förmåga att viljan fortsätta utvecklas hela tiden. Det är en enorm glädje för mig som vän att se någon som varit på samhällets botten resa sig och till sist leva det livet han alltid drömt om. Idag är Poffe den rockstjärna han alltid velat bli, han har ett arbete där han genom sina erfarenheter kan hjälpa andra och han har en fin kontakt med sin familj.
Det jag önskar honom nu är att han hittar den kärleken som jag vet att han drömmer om!
Peace / The Gun 


Bilden är från Thereses födelsedag, då jag hoppade in i ett band som heter Royal Acid Orchestra på ett gig i Helsingborg den 30:e november 2012